utbyttiutrecht.blogg.se

Dagen som jag så länge velat blunda för. Min sista dag i Utrecht. Min sista morgon. Jag vet inte om man egentligen kan räkna denna dagen med tanke på att jag bara ska packa ut, städa och åka hem. Jag kan inte beskriva känslan jag har i min kropp just nu. Det är liksom bara slut. Jag har åtminstone fått fasat ut min vistelse eftersom folk har åkt hem i omgångar, så man har fått öva på att säga hejdå. Men inte gör det det hela lättare. Det finns ännu saker jag vill se och göra, människor jag önskar att jag inte behövts skiljas från och det känns helt enkelt som att jag inte är redo att åka hem. Kort sagt, jag är inte klar med den här staden! Därför känns det som att jag med säkerhet kan säga att jag kommer tillbaka. Jag vet inte riktigt när, hur, för att göra vad eller hur länge. Men det känns som att jag inte kommer kunna hålla mig härifrån.

 

Nu är klockan tjugo i sju och nyckeln måste lämnas in om ungefär tre timmar. Innan dess måste jag packa ihop de sista småsakerna, städa ur och packa in allt i bilen som familjen kommit för att hämta mig i. Det finns ännu så mycket som inte hunnit skrivas ner här, eller någon annan stans heller för den delen. Men minnena finns och jag delar dem med alla underbara människor jag mött under mina månader här i Utrecht. Kanske kommer jag fortsätta skriva några av dem här, allt eftersom de ploppar upp i huvudet mitt.

 

Nu är det i alla fall dags att avsluta packning och städning här på Bolognalaan 35N. Som jag sagt till så många ändra här, och ja det är ganska kliché men, detta är inte hejdå, det är tot ziens!